Våren som blev sommar 2011

Sitter och lyssnar på min sommarlista som jag tänkte dela med mig till er, jag gillar den. Glädje. Passande med att det spöregnar också. Jag är trotsig idag, har håret uppsatt i en sommaruppsättning, blommig kjol och lyssnar på sommar lista när det är svinkallt och spöregna.
Idag är det morsdag och det firade vi här hemma med att jag klev upp och bakade scones och fixade gofrukost åt mammis, nu snart ska vi till mormor och morfar och äta morsdagsmiddag. Tror jag ska tvinga in mamma på birsta en sväng innan de också. Jag är så grymt lycklig. Vädret kan inte dra ned mitt humör, inte idag!

Min lördag var himla fin. Jag började med att äta brunch och sedan vid halv ett tiden åkte jag iväg till Frida, parkerade moppen och gick ned för backen, ned till marknaden. Den årliga marknaden som jag och Frida har som tradition att gå på. Lite sorligt på ett sätt eftersom det avvecklas mer och mer varje år. Tillslut kommer det inte finnas något kvar och då står vi två där, utan munk. Vi två är iaf trogna besökare ännu. Efter några varv hittade vi robin så vi tog med honom till Luddes och tog oss en glass. Efter det var vi ganska less på hela marknaden, vi gick åter igen upp till Frida och vi umgicks lite där, pratade strunt och skrattade. Så där fint som de ska vara.

Jag åkte hem och slängde mig i duschen, fixade middag sedan for jag iväg igen. Denna gång upp till tobias i skogarna. Där spelade jag Tobbe och Per lite Need for speed, jag vann nästan.
Det var massa farandes fram och tillbaka igår, för efter någon timma fick vi skjuts till Rickard.
Rickard satt i en fotölj med benen över armstödet när vi attackerade honom, där stannade vi inte så länge utan han satte sig bakom ratten och sedan åkte vi mot staden.
Insåg att jag hade en kamera med mig och tobbe uppmuntrade till att jag skulle använda den. Därav de fina bilderna jag la upp i natt. Efter Rickard hittat en bra parkering skuttade vi iväg till bion. Jag tyckte inte filmen var så bra som jag hoppats. Det är väl en bra film, men jag tycker inte de skulle behövt göra ytterligare en Pirates film, det räckte med de tre första, nog nu. Sluta.
Nåja, efter den halvbraiga filmen åter till bilen. Vi for genom dimma och skrattade åt varandra sådär som man gör när man är lite halvtrött efter en bio. Bestämde oss för att umgås hemma hos mig istället för att alla skulle åka hem till sig.
Jag mår så bra med dessa människor. Så fruktansvärt bra. Synd bara att inte alla av oss var med, tre som saknades.
Vi spelade Kinect, och rockband. När vi tog fram rockband fick jag en liten känsla av att vi var de i Big bang theory, Vet inte om jag är en sån bra Penny, kanske. Tiden rusade och vi såg både det mörkaste mörkret och de första ljusa timmarna på dygnet. Vid tre var per lite tröttis och frågade lugnt rickard" du rickard, ska vi inte åka hem nu?" Vilket de gjorde. Kvart över tre låste jag dörren, bytte om till mina skönaste sovkläder och somnade ganska snabbt.
Fin dag.

Tid flyger när vi är två
När du är min
Evigheten känns kortare
Än någonsin
All tid ger jag till dig
Ett slag för egoismen
Gömnd bakom romantiken
De härliga sagorna
Och komiken 

Tid flyger när vi är två
När jag är din
Leendet snett
Snett över din kind
Bakom dolda ärr
Lyser din styrka
Bländar mig
Gör mig blind



Ända jag ser
Framför mig
Snett leende 
Känslor
Romantiken
De härliga sagorna 
och komiken

Finner mig
När vi är två
När vi är hela
Inget frågetecken
Finner världsidealen
Värdelösa
När vi är oss

Finner allt annat överflödigt
Glömmer min oro från igår
Över jeansen som satt fel
Över blicken som satt rätt
Över leendet som satt snett
Finner mig
Utan oro
Inför världen
 

Vilsen själ

Tappade bort sig
Någonstans mellan
Rosa eller blå

Tappade bort sig
Någonstans mellan
Mjuk eller hård

Vilsna själ,
Var ej rädd
Min hand för dig
Finns här.
Än.

Oerhört bra på att måla upp Förväntningar
Som sedan aldrig slår in.
När jag inser mitt eget problem
Visar de sig
Kärlek i form av hårda ord
Förvirring och egoism

Onödiga tårar faller
I takt med raska steg
Allt för att lura omvärlden

Att det inte sker.
Trafiken i bakgrunden
Ett bevis
Det är på riktigt.
Att jag inte kommer att vakna upp.
Glömmer snabbt vad tårarna rann för.

Ingen aning om hur
Samma visa varje gång.
Smärtan som bränner i bröstet
Alla ord som lämnar min mun
och far genom luften och träffar honom
Som vassa spikar 

Han tar över min kvävande känsla
På sina axlar han bär den
Kvar står jag
Ånger.
Samma visa varje gång.

De tidigare orden
Trodde på sanning
I verkligheten lögner
Han vet det.
Han vet att jag tycker det.

 Samma visa varje gång.

Förlåt.

Värmen spred sig inom mig
I takt med vinden
Vinden som blåste oss fram
Genom det blommande

Värmen spred sig inom mig
Det var du och solen
Tillsammans för att göra mig hel
Det var du och solen
Tillsammans för att förhindra
Förhindra allt ont
Som gjort mig sne

Värmen gömde sig bakom bladen
På de yviga träden
Som stod för lugnet
Lugnet likt dig
Tryggheten likt dig

 Värmen det var du

det var längesedan jag hade en sådan värd helg.

fredag:
Firade tre fina vänner som fyllde myndiga, ett gäng fina människor samlades hemma hos familjen karlsson och firade dessa. Efter några timmar tog jag med mig Frida och moppade hem till matfors, där vi bestämde oss för att titta på Black Swan klockan ett på natten, kanske inte det smartaste vi gjort eftersom den filmen är en riktig tänkare. Vi gav upp efter ett tag och stängde av för att kunna kolla på morgonen som redan börjat visat sig på himmelen när vi somnade efter ett långt tag av prat om allt och inget.

lördag:
Av solsken vaknade jag och insåg att frida precis skuttat upp. Vi åt lite frukost för att sedan krypa ned i sängen och se klart på filmen. Vid eftertexterna rullade jag upp rullgardinen och vi gick direkt ut och pressade ett tag. Min mage började kurra och jag kom på att vi borde ut med moppen köpa lunch och ha picknick. Frida var inte så svår övertalad, hehe, så entusiastiska åkte vi iväg och åkte till en av mina favoritplatsen och pratade viktigheter och strunt över lite röktmakrill och gott bröd.
Min finaste frågade mig om jag skulle komma till han efter middag, så efter frida åkt så åkte jag iväg på ytterligare moppetur (jappjagfyllerartoniår!). Hela min lördag var fantastisk, fina fina frida som förstår mig och finaste hjärtat som gör mig lycklig.
Det var länge sedan jag skrev om hur jag mår på denna blogg.
Efter denna helg mår jag fantastiskt bra. Jag och jonas lekte ute med en fotboll, han övade skott och jag försökte störa och visa att jag också kan. Sedan gosade jag med valpisarna som är sötare än sötast, små pruppar hihi. Jag gick in och övertalade jonas att se en av mina filmer och hela kvällen var sådär fantastisk.
Sommaren närmar sig och ljuset på kvällarna gör mig lycklig, likt honom. Han gör mig lycklig. PUSS VÄRLDEN

första dikten i min diktsamling jag gjorde till en kurs i skolan, jag varnar att dessa kanske är deprimerande men det gör ju bara att jag ventilerat allt sånt och nu är jag lyckligare än någonsin.


Vetskap om allt som inte finns

Springer men når inte fram.
De finaste som finns
Är långt ifrån mig nu.
Ett försök om att nå fram
Till nytt fallerar. 

Jag vill bort
Hitta vägen som leder fram till mig. Regnet sköljde bort alla bevis.
Alla antydningar
Om att jag faktiskt var jag.
Jag är inte säker längre.
Ett skal, tomt men ändå fullt.
En mörk massa
Obrytbar inom mig.
Lik hans känslor,
Obrytbara.

Mitt hjärta orkar slå,
Min själ orkar leva vidare
Men jag finner inga samband. 

Likt lågan som flimmrar i mörkret
Håller jag mig kvar.
Min lycka finner jag
I ljuset.
Ljuset likt stjärnorna
Som visar mig vägen. 

Ensamhet är inte verkligheten.
Jag är omringad av
Omtanke
Ovisshet.
Ovisshet om den väg

Jag aldrig hittar.

tappat bort min kamera sladd, jag som hade planerat lite sådant. Kommer snart lägga upp dikt för dikt varje dag ur min diktsamling. Jag kommer även berätta om min helg och snickrar nu på ett inlägg med tatueringar. Vi kan säga att jag tog en paus denna helg, har massor av inspiration nu (:

Jag har knåpat ihop en lista av musik som jag spelade under tiden jag gick på sköle. Under den tiden jag gick på små promenader och gungade med jonas. Under den tid jag och emma skrattade tillsammans medans visatt i vår soffa. Under den tiden jag och sofia åkte till stöde för att bada. under den tiden jag och frida cyklade runt hela världen. under den tiden evelina och jag gungade på dagisgungorna på sena kvällen. Under den tid jag och vicky åkte till njurunda och badade med john. Så fruktansvärt många minnen, jag har försökt samla mycket av dem i en lista, inte allt. Men en del

TÄNKER TILLBAKA

Det var inte bara Elin som inte hördes ut i denna märkliga rymd, Emma kunde inte nå ut med ett ända litet ord. De visste inte vad de skulle göra nu, inget av deras tidigare resemål hade lett till en plats så olik deras hemgård. Emma kunde inte sluta tänka på Petter, visserligen försvann han alltid, och eftersom han inte kunde prata så bra så brukade det ta ett tag att finna honom. Men denna värld, vart eller vad de nu var hade en helt annan atmosfär kring sig. Som ett lugn låg en dimma vilandes på stjärnorna men i himlen fanns en ovisshet. Denna ovisshet kände Emma av, men kunde inte förstå sig på vad det var.

Hon tänkte för sig själv att hennes bror hade i alla fall med sig Pajsen, hans slitna mjukisclown i grön plysch som följde med varje litet steg i Petters liv. Han skulle nog klara sig, tills de hittade honom. Det skulle han. Efter hon tänkt igenom situationen återgick hon till någon form av panik, rädslan spred sig snabbt när nästa tanke nådde henne.

 Men vad hon nu visste var att Petter inte hade en chans att göra sig hörd och hon beslutade sig därför för att sluta springa. Hon såg Elin försvinna framför henne, avståndet mellan de två blev längre och längre men Emma tänkte inte springa mer. Petter lyckas alltid finna vägen tillbaka, det gäller bara att vara tålmodig.

Emma såg ficklampan i Elins hand lysa mot dessa djur som inte lade märke till de nya gästerna. Hon trevade fram och letade efter sin kusin, medan Emma bara stod kvar. Elin hajade plötsligt till, hennes arm sträcktes ut och handen som höll i den rödvita ficklampan var spänd. Utan att ens kolla på varandra började de båda springa mot de främmande de nyss sätt. Utan att lägga en ända tanke på de började ben röra sig snabbare än någonsin i hopp om att finna hennes bror. Elin nådde målet snabbare med hennes ben som var längre, hon böjde sig lätt fram och musklerna i hennes nacke var ansträngda. Det var en rörelse som Emma känner igen, hon definierade det som ett skrik.

Elin skrek ända tills luften i hennes lungor inte existerade längre. Men hon hördes inte ut. Framför hennes fötter startade ett stort vattenfall ned mot något hon inte kunde se. Som ett stort svart hål bara tomt där, i väntan på att få sällskap. Varför hon skrek det visste hon inte. Kanske var det förvåningen av att se vad hon såg. Kanske var det tanken om att hennes minsta kusin fallit utan att kunna göra sig hörd. Kanske för att deras äventyr hade förvandlats till något obehagligt och obehärskat. Hon skrek fortfarande, men förgäves. Emma stod nu tätt bakom, iakttog Elins ryggtavla med de ljusa lockarna som precis nådde nedanför axlarna. Tårarna började falla ned för hennes kind och föll nedåt och gjorde de stora fallet sällskap. Skärrad över möjligheten att Petter fallit ned i detta framför deras unga ögon stod de hand i hand. Utan att ens kolla på varandra hoppade de, tillsammans, ned i ovissheten.  

Hon drog ihop filtarna bakom sig och satte sig på knä bredvid honom. Ett knarrande ljud hördes, det var bara någon minut kvar nu, Elin skulle få skynda sig. Stegen på det torra trägolvet närmade sig och hon kunde andas ut för Elin hade hunnit. De kunde nu flyga iväg, utan problem. Ljuset som sken genom springan i deras fantastiska bygge försvann lika fort som den hade visade sig, de alla tre satt nu tillsammans igen. De självlysande klistermärkena som Petter satt upp vad det ända de såg nu, några större än de andra. Det var lika svart som det var tyst runt omkring dem.

–        Vad är klockan Emma? Frågade Petter koncentrerad på att lägga orden rätt på tungan, med en ton av ivrighet.
–        Den är precis tre minuter innan tjugofem.

Elin hade svarat med en sådan säkerhet att ingen någonsin skulle kunnat ifrågasätta henne. Hennes klarblå ögon lyste i skenet av den rödvita ficklampan de alla tre lånat av deras morbror. Emma började på något som skulle låta som ett fnitter, men slutade som ett andetag. Plötsligt drogs dem in i något som liknande en himmel, men fuktig som havet själv. Stjärnor syntes överallt och ingen av dem visste vart de tagits än. Allt gick i en blågrå nyans och det var svårt att skilja på vad som var himmel och vad som var mark.

 ”Ser ni giraffen” andades Emma ut lyckligt. Det var det mest fantastiska djur hon kände till, hon analyserade alla giraffens rörelser entusiastiskt. Samtidigt iakttog hon Elin då hon svingade runt ficklampan för att se om de var ensamma. De var ensamma, förutom alla djur. Det stod hundra tals med djur utplacerade på hela markytan som bröts sig ifrån havet. Hon lade snabbt märke till att Petter inte var kvar, hon fick en klump i magen. En rädsla som snabbt spred sig ända till hennes små knubbiga fingerspetsar. Hon hade tidigare samma dag lovat deras mamma att ta hand om lillebror, de skulle ju bara leka ett tag. Vad mamman inte visste var att de skulle ut på en äventyrsresa som ingen visste vart den skulle sluta. Hon kollade sig omkring men han syntes inte någon stans.

en röst skriker utan att höras. långt inne i ett ljus som bländar. ljuset tränger sakta igenom och skriket tonar till intet, ingenting. det som tidigare hånskrattat åt mig kollar nu med en oförstående blick, hon har dragit sig upp till ytan. mina skrik är nu obefintliga och min insida är lugn. en lugn vind varm innombords. stormen har lagt sig men jag känner att den är nära. inte långt ifrån. det kväver mig att veta att imorgon kan det vara tillbaka. men det stoppar jag undan, under ytan, under mina tankar. för nu är det ljust, i just denna stund, det är ljust.

Jag: "nu ska jag städa min garderob :)"
Jonas: "Bra! Det bruka göra dig glad :D "

Pojken känner mig, väl. Jag är trasig, inte stabil. Mitt humör är som en bergodalbana som aldrig stannar. Men idag tog jag mig tid och börja städa min garderob. Precis som Jonas visste om så gör detta mig på bra humör. Kanske låtet konstigt och jag förstår att det är helt orelevant för er, och ointressant kanske. Men det känns oerhört mycket bättre nu. Jag har fått pysslat, skruvad, flytta lådorna i garderoben till bättre avstånd och slängt bort gammalt skrot. På bilden längst underst så är det kassar jag samlade ihop. En med trasiga och slitna kläder som jag ska slänga, den andra med kläder jag aldrig använder och ska skänka bort. Båda kassarna proppfulla och det känns så skönt. Som att slänga bort något som gjort ont, fast matrealistikst sett.
Jag har dock en garderob kvar som jag inte är färdig med, den jag förvarar säsongs kläder. Har pysslat lite med att byta fram shorts och lägga tillbaka tjockaste tröjorna. I den garderoben är det även en häng del där alla mina kära klänningar hänger. Jag ska iväg och köpa mig en klädställning från ikea inom snarast för att ge mina längre plagg bättre ställe att hänga på.
Gud vilket onödigt inlägg. Men min mening med det var att säga : Nu ni, vart jag glad (:

åter tillbaka bland problem, förvirrad och bortskämd med att inte behöva ta ansvar. här är kylan som en snara runt mig, vill springa till dina armar men det går inte. det funkar inte, ingenting funkar. kverulans med egoism i en blandning med att vilja stå på sig. Jag är värd det. men det är Han med. allt är krångligare här. vinden varm där borta, blåste bort kyla och komplikation. egentligen är allt klart som stjärnorna, i stjärnorna där det står skrivet. vi. två år, tio månader och sex dagar i en självklarhet med dig. vi är oss. oss är vi. allt är egentligen klart, klart som stjärnorna. stjärnorna som skiner i skimmer, precis som du. jag tvivlar aldrig. det är vi. men just nu är jag svag. det vet han, han är med mig. stöttande, jag är glömsk och tar han förgivet. det är fel. livet påminner mig om hur sprött allt är. saker rasar utan att byggas upp. jag vill inte hamna där. och det kommer jag inte heller, det skulle han inte tillåta.