Du plus jag likamed helhet

 

Finner mig

När vi är två

När vi är hela

Inget frågetecken

 

Finner världsidealen

Värdelösa

När vi är oss

 

Finner allt annat överflödigt

Glömmer min oro från igår

Över jeansen som satt fel

Över blicken som satt rätt

Över leendet som satt snett

 

Finner mig

Utan oro

Inför världen

 

 


Vi

Tid flyger när vi är två
När du är min
Evigheten känns kortare
Än någonsin
All tid ger jag till dig
Ett slag för egoismen
Gömnd bakom romantiken
De härliga sagorna
Och komiken 

Tid flyger när vi är två
När jag är din
Leendet snett
Snett över din kind
Bakom dolda ärr
Lyser din styrka
Bländar mig
Gör mig blind



Ända jag ser
Framför mig
Snett leende 
Känslor
Romantiken
De härliga sagorna 
och komiken


Du plus jag likamed helhet

Finner mig
När vi är två
När vi är hela
Inget frågetecken
Finner världsidealen
Värdelösa
När vi är oss

 

Finner allt annat överflödigt
Glömmer min oro från igår
Över jeansen som satt fel
Över blicken som satt rätt
Över leendet som satt snett
Finner mig
Utan oro
Inför världen
 

Vilsen själ

 

Tappade bort sig
Någonstans mellan
Rosa eller blå


Tappade bort sig
Någonstans mellan
Mjuk eller hård

 

Vilsna själ,
Var ej rädd
Min hand för dig
Finns här.
Än.


Förväntan med besvikelsen i handen

Oerhört bra på att måla upp Förväntningar
Som sedan aldrig slår in.
När jag inser mitt eget problem
Visar de sig
Kärlek i form av hårda ord
Förvirring och egoism


Onödiga tårar faller
I takt med raska steg
Allt för att lura omvärlden

Att det inte sker.
Trafiken i bakgrunden
Ett bevis
Det är på riktigt.
Att jag inte kommer att vakna upp.
Glömmer snabbt vad tårarna rann för.


Ingen aning om hur
Samma visa varje gång.
Smärtan som bränner i bröstet
Alla ord som lämnar min mun
och far genom luften och träffar honom
Som vassa spikar 


Han tar över min kvävande känsla
På sina axlar han bär den
Kvar står jag
Ånger.
Samma visa varje gång.


De tidigare orden
Trodde på sanning
I verkligheten lögner
Han vet det.
Han vet att jag tycker det.

 Samma visa varje gång.

Förlåt.


sommarnatt

Värmen spred sig inom mig
I takt med vinden
Vinden som blåste oss fram
Genom det blommande

 

Värmen spred sig inom mig
Det var du och solen
Tillsammans för att göra mig hel
Det var du och solen
Tillsammans för att förhindra
Förhindra allt ont
Som gjort mig sne

 

Värmen gömde sig bakom bladen
På de yviga träden
Som stod för lugnet
Lugnet likt dig
Tryggheten likt dig

 Värmen det var du


Resan mot stjärnorna som lyser, likt din själ

första dikten i min diktsamling jag gjorde till en kurs i skolan, jag varnar att dessa kanske är deprimerande men det gör ju bara att jag ventilerat allt sånt och nu är jag lyckligare än någonsin.


Vetskap om allt som inte finns


Springer men når inte fram.
De finaste som finns
Är långt ifrån mig nu.
Ett försök om att nå fram
Till nytt fallerar. 


Jag vill bort
Hitta vägen som leder fram till mig. Regnet sköljde bort alla bevis.
Alla antydningar
Om att jag faktiskt var jag.
Jag är inte säker längre.
Ett skal, tomt men ändå fullt.
En mörk massa
Obrytbar inom mig.
Lik hans känslor,
Obrytbara.


Mitt hjärta orkar slå,
Min själ orkar leva vidare
Men jag finner inga samband. 


Likt lågan som flimmrar i mörkret
Håller jag mig kvar.
Min lycka finner jag
I ljuset.
Ljuset likt stjärnorna
Som visar mig vägen. 


Ensamhet är inte verkligheten.
Jag är omringad av
Omtanke
Ovisshet.
Ovisshet om den väg


Jag aldrig hittar.

 


tre minuter efter tjugofem Del 2

Elin hade nu också upptäckt detta och båda klev ur deras egna tidsmaskin. Så förskräckta att det inte märkte att de klev rakt ut i ett hav, men inget hände. De kunde gå på de spegelblanka mörka havet. De sprang tillsammans runt maskinen men hittade honom inte. Vattnet plaskade runt deras små fötter, utan att falla igenom ytan sprang dem framåt mot alla djuren. Elin skrek ut i den luft som var så tung att ljudet bara studsade tillbaka rakt i ansiktet på henne. Hon vart förskräckt av känslan, hon kände sig så liten i denna värld. Hon kunde inte ta för sig, inte leda eller visa att hon kan. Hon snurrade runt och blickade över det märkliga landskapet i hopp om att få se Petter, sittandes på huk någonstans med hans Pajsen.

Det var inte bara Elin som inte hördes ut i denna märkliga rymd, Emma kunde inte nå ut med ett ända litet ord. De visste inte vad de skulle göra nu, inget av deras tidigare resemål hade lett till en plats så olik deras hemgård. Emma kunde inte sluta tänka på Petter, visserligen försvann han alltid, och eftersom han inte kunde prata så bra så brukade det ta ett tag att finna honom. Men denna värld, vart eller vad de nu var hade en helt annan atmosfär kring sig. Som ett lugn låg en dimma vilandes på stjärnorna men i himlen fanns en ovisshet. Denna ovisshet kände Emma av, men kunde inte förstå sig på vad det var.

Hon tänkte för sig själv att hennes bror hade i alla fall med sig Pajsen, hans slitna mjukisclown i grön plysch som följde med varje litet steg i Petters liv. Han skulle nog klara sig, tills de hittade honom. Det skulle han. Efter hon tänkt igenom situationen återgick hon till någon form av panik, rädslan spred sig snabbt när nästa tanke nådde henne.

 Men vad hon nu visste var att Petter inte hade en chans att göra sig hörd och hon beslutade sig därför för att sluta springa. Hon såg Elin försvinna framför henne, avståndet mellan de två blev längre och längre men Emma tänkte inte springa mer. Petter lyckas alltid finna vägen tillbaka, det gäller bara att vara tålmodig.

Emma såg ficklampan i Elins hand lysa mot dessa djur som inte lade märke till de nya gästerna. Hon trevade fram och letade efter sin kusin, medan Emma bara stod kvar. Elin hajade plötsligt till, hennes arm sträcktes ut och handen som höll i den rödvita ficklampan var spänd. Utan att ens kolla på varandra började de båda springa mot de främmande de nyss sätt. Utan att lägga en ända tanke på de började ben röra sig snabbare än någonsin i hopp om att finna hennes bror. Elin nådde målet snabbare med hennes ben som var längre, hon böjde sig lätt fram och musklerna i hennes nacke var ansträngda. Det var en rörelse som Emma känner igen, hon definierade det som ett skrik.

Elin skrek ända tills luften i hennes lungor inte existerade längre. Men hon hördes inte ut. Framför hennes fötter startade ett stort vattenfall ned mot något hon inte kunde se. Som ett stort svart hål bara tomt där, i väntan på att få sällskap. Varför hon skrek det visste hon inte. Kanske var det förvåningen av att se vad hon såg. Kanske var det tanken om att hennes minsta kusin fallit utan att kunna göra sig hörd. Kanske för att deras äventyr hade förvandlats till något obehagligt och obehärskat. Hon skrek fortfarande, men förgäves. Emma stod nu tätt bakom, iakttog Elins ryggtavla med de ljusa lockarna som precis nådde nedanför axlarna. Tårarna började falla ned för hennes kind och föll nedåt och gjorde de stora fallet sällskap. Skärrad över möjligheten att Petter fallit ned i detta framför deras unga ögon stod de hand i hand. Utan att ens kolla på varandra hoppade de, tillsammans, ned i ovissheten.  


tre minuter efter tjugofem Del 1

Hon drog ihop filtarna bakom sig och satte sig på knä bredvid honom. Ett knarrande ljud hördes, det var bara någon minut kvar nu, Elin skulle få skynda sig. Stegen på det torra trägolvet närmade sig och hon kunde andas ut för Elin hade hunnit. De kunde nu flyga iväg, utan problem. Ljuset som sken genom springan i deras fantastiska bygge försvann lika fort som den hade visade sig, de alla tre satt nu tillsammans igen. De självlysande klistermärkena som Petter satt upp vad det ända de såg nu, några större än de andra. Det var lika svart som det var tyst runt omkring dem.

–        Vad är klockan Emma? Frågade Petter koncentrerad på att lägga orden rätt på tungan, med en ton av ivrighet.
–        Den är precis tre minuter innan tjugofem.

Elin hade svarat med en sådan säkerhet att ingen någonsin skulle kunnat ifrågasätta henne. Hennes klarblå ögon lyste i skenet av den rödvita ficklampan de alla tre lånat av deras morbror. Emma började på något som skulle låta som ett fnitter, men slutade som ett andetag. Plötsligt drogs dem in i något som liknande en himmel, men fuktig som havet själv. Stjärnor syntes överallt och ingen av dem visste vart de tagits än. Allt gick i en blågrå nyans och det var svårt att skilja på vad som var himmel och vad som var mark.

 ”Ser ni giraffen” andades Emma ut lyckligt. Det var det mest fantastiska djur hon kände till, hon analyserade alla giraffens rörelser entusiastiskt. Samtidigt iakttog hon Elin då hon svingade runt ficklampan för att se om de var ensamma. De var ensamma, förutom alla djur. Det stod hundra tals med djur utplacerade på hela markytan som bröts sig ifrån havet. Hon lade snabbt märke till att Petter inte var kvar, hon fick en klump i magen. En rädsla som snabbt spred sig ända till hennes små knubbiga fingerspetsar. Hon hade tidigare samma dag lovat deras mamma att ta hand om lillebror, de skulle ju bara leka ett tag. Vad mamman inte visste var att de skulle ut på en äventyrsresa som ingen visste vart den skulle sluta. Hon kollade sig omkring men han syntes inte någon stans.

 


Cut out all the ropes and let me fall

en röst skriker utan att höras. långt inne i ett ljus som bländar. ljuset tränger sakta igenom och skriket tonar till intet, ingenting. det som tidigare hånskrattat åt mig kollar nu med en oförstående blick, hon har dragit sig upp till ytan. mina skrik är nu obefintliga och min insida är lugn. en lugn vind varm innombords. stormen har lagt sig men jag känner att den är nära. inte långt ifrån. det kväver mig att veta att imorgon kan det vara tillbaka. men det stoppar jag undan, under ytan, under mina tankar. för nu är det ljust, i just denna stund, det är ljust.


blir blind när alla lampor lyser

åter tillbaka bland problem, förvirrad och bortskämd med att inte behöva ta ansvar. här är kylan som en snara runt mig, vill springa till dina armar men det går inte. det funkar inte, ingenting funkar. kverulans med egoism i en blandning med att vilja stå på sig. Jag är värd det. men det är Han med. allt är krångligare här. vinden varm där borta, blåste bort kyla och komplikation. egentligen är allt klart som stjärnorna, i stjärnorna där det står skrivet. vi. två år, tio månader och sex dagar i en självklarhet med dig. vi är oss. oss är vi. allt är egentligen klart, klart som stjärnorna. stjärnorna som skiner i skimmer, precis som du. jag tvivlar aldrig. det är vi. men just nu är jag svag. det vet han, han är med mig. stöttande, jag är glömsk och tar han förgivet. det är fel. livet påminner mig om hur sprött allt är. saker rasar utan att byggas upp. jag vill inte hamna där. och det kommer jag inte heller, det skulle han inte tillåta.


rummet som aldrig kommer vara samma igen

Han klev in i rummet han varit i tusentals gånger förut och stannade till. Här hade han fått sin första kyss, här hade han somnat den kvällen och här hade hon berättat. Med tunga steg gick han fram till den obäddade sängen och la sig ned. Han kollade upp i det vita taket en lång stund och mindes när hon hade pekat på den svarta fläcken bredvid taklampan och förklarat sin teori. "Denna fläck kommer bli större och större för varje dag, tills den tillslut slukar oss båda hela". Hon ljög, tänkte han och tippade huvudet åt sidan. På nattduksbordet låg en femtilapp som han hade till den kvällen hon berättade. De skulle gå ut och köpa glass, precis som den första utav deras kvällar. Hans ögon vattnades men han slöt ögonen genast. Han blundade länge men kände de bekanta stora tårarna lyckas rymma från hans ögonvrå. Även när han blundade såg han henne, han försökte stänga ute allt. Men när han återigen öppnade ögonen och såg den ensamma tavlan på väggen gick det inte längre. Detta rum kommer aldrig bli detsamma igen. Det kommer alltid bara vara rummet där hon sa orden. Alltid

 skrivet i kreativt skrivande kursen


Dag 06 - Ett ögonblick

Dag 06 - Ett ögonblick

Han yttrade orden jag många gånger gråtit till. Lena log och tårarna började visa sig i mina ögon åter igen.
"Hon låg på gatan Medan rymdskeppen Sände meddelanden Genom atmosfären". Pianoslingan började nu sitt andra varv och jag var fylld av känslor som nu svämmade över. Det var andra gången jag fick höra hans melodier endast några meter ifrån honom. Det var inte sista gången.



Dag 01 - Om mig
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Min bästa vän
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Ett ögonblick
Dag 07 - Min tro
Dag 08 - Mina syskon
Dag 09 - I min handväska
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina drömmar
Dag 12 - Min första kyss
Dag 13 - Det här upprör mig
Dag 14 - Det här får mig att må bättre
Dag 15 - Det här får mig att gråta
Dag 16 - Mina rädslor
Dag 17 - Det här saknar jag

Tre minuter innan tjugofem Del 1

Hon drog ihop filtarna bakom sig och satte sig på knä bredvid honom. Ett knarrande ljud hördes, det var bara någon minut kvar nu, Elin skulle få skynda sig. Stegen på det torra trägolvet närmade sig och hon kunde andas ut för Elin hade hunnit. De kunde nu flyga iväg, utan problem. Ljuset som sken genom springan i deras fantastiska bygge försvann lika fort som den hade visade sig, de alla tre satt nu tillsammans igen. De självlysande klistermärkena som Petter satt upp vad det ända de såg nu, några större än de andra. Det var lika svart som det var tyst runt omkring dem.

–        Vad är klockan Emma? Frågade Petter koncentrerad på att lägga orden rätt på tungan, med en ton av ivrighet.
–        Den är precis tre minuter innan tjugofem.

Elin hade svarat med en sådan säkerhet att ingen någonsin skulle kunnat ifrågasätta henne. Hennes klarblå ögon lyste i skenet av den rödvita ficklampan de alla tre lånat av deras morbror. Emma började på något som skulle låta som ett fnitter, men slutade som ett andetag. Plötsligt drogs dem in i något som liknande en himmel, men fuktig som havet själv. Stjärnor syntes överallt och ingen av dem visste vart de tagits än. Allt gick i en blågrå nyans och det var svårt att skilja på vad som var himmel och vad som var mark.

 ”Ser ni giraffen” andades Emma ut lyckligt. Det var det mest fantastiska djur hon kände till, hon analyserade alla giraffens rörelser entusiastiskt. Samtidigt iakttog hon Elin då hon svingade runt ficklampan för att se om de var ensamma. De var ensamma, förutom alla djur. Det stod hundra tals med djur utplacerade på hela markytan som bröts sig ifrån havet. Hon lade snabbt märke till att Petter inte var kvar, hon fick en klump i magen. En rädsla som snabbt spred sig ända till hennes små knubbiga fingerspetsar. Hon hade tidigare samma dag lovat deras mamma att ta hand om lillebror, de skulle ju bara leka ett tag. Vad mamman inte visste var att de skulle ut på en äventyrsresa som ingen visste vart den skulle sluta. Hon kollade sig omkring men han syntes inte någon stans.

 


Dag 02 - Min första kärlek

Dag 02 - Min första kärlek
Jonas Stiernström är min första, och min ända riktiga kärlek. Han är min bästa vän, han är min älskling, han är mitt allt och mitt stöd. Jag hade en väldans tur egentligen, att hitta rätt direkt. Jag kan inte vara lyckligare än vad jag är med honom. Låter lite cheesy när jag skriver det, men han är verkligen den människa jag ser mig leva med resten av mitt liv. Att starta vårat förhållande med att vara bästa vänner har gjort så mycket för vårat förhållande idag. Han känner mig bättre än någon annan, och jag han.
Jag är tillsammans med den rätte, jag har min livs kärlek i armarna och jag har aldrig ens varit på en första dejt. Vi bara vart tillsammans, det var en naturlig övergång för en sommarkväll insåg vi båda att vi var så mycket mer. Haha, vad detta inlägg blev kliché, men jag berättar faktiskt bara sanningen.
Jag älskar dig, knas.


ps. skrattar lika mycket varje gång när jag ser bild 1 och 2.
1. Tagen i sexan under en filmkväll i min husvagn, skrattar av lycka för jonas var så liten och så söt. haha förlåt!
2. För att jag ser så jävla sur ut. kan tänka mig att jonas känner igen sig mycket i denna bild ( jag är ganska bra på att tjura ihop)

Dag 01 - Om mig
Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Min bästa vän
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Ett ögonblick
Dag 07 - Min tro
Dag 08 - Mina syskon
Dag 09 - I min handväska
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina drömmar
Dag 12 - Min första kyss
Dag 13 - Det här upprör mig
Dag 14 - Det här får mig att må bättre
Dag 15 - Det här får mig att gråta
Dag 16 - Mina rädslor
Dag 17 - Det här saknar jag

Dag 01 - Om mig

Dag 01 - Om mig
Stegen i korridorerna har alltid skrämt mig pågrund av dåligt självförtroende och killar som tycker sig själv vara roliga när de skojar om någon annan. Trots detta har jag aldrig varit feg när det gäller att sticka ut ur mängden, såsom med kläder eller hur jag beter mig. Jag var hon som alltid skrattade när ingen visste varför (förutomhan), hon som alltid vart utsedd som tråkiga pluggisen, jag trivdes där jag var så jag försökte ignorera alla ord. Nu var det ju inte ord som jävla redhead eller tjockis iaf, nä pluggis det funkade bättre. Jag hade världens finaste vänner, jag hade flera olika umgängen, flera såkallade bästisar. Utaför skolan fick jag uppmärksamhet av fina pojkar och jag kände mig vacker. Jag började känna lycka.
Nu började dock vissa vänner försvinna ifrån mig, vissa naturligt, andra med flyttbilar. Bakom alla som spriddes ut över sundsvall stod han kvar vid min sida. Från sexan och frammåt behövde jag inte ens tänka efter. Det gjorde jag inte heller. För han var alltid där, och vi hade alltid så fruktansvärt roligt tillsammans. Det var runt dessa år jag började mitt liv. Jag visste vem jag var, och jag visste vem jag skulle vara med. Allt flöt på och små saker jag drömt om började slå in. Finaste året i mitt liv var 2008. Jag gick då i åttan, jag hade han som bästa vän. Men jag började tänka efter. Han också. Han blev min på riktigt. Jag var så lycklig, allt började, jag började gå på konserter och festivaler och uppleva livemusik. För att det är det finaste jag vet. 
Somsagt så var det där allt började, för jag går än idag på live musik, och han står fortfarande vid min sida och jag är fortfarande superlycklig. 

 

Bilder från 2006-2009.

Dag 02 - Min första kärlek
Dag 03 - Mina föräldrar
Dag 04 - Min bästa vän
Dag 05 - Vad är kärlek?
Dag 06 - Ett ögonblick
Dag 07 - Min tro
Dag 08 - Mina syskon
Dag 09 - I min handväska
Dag 10 - Det här hade jag på mig idag
Dag 11 - Mina drömmar
Dag 12 - Min första kyss
Dag 13 - Det här upprör mig
Dag 14 - Det här får mig att må bättre
Dag 15 - Det här får mig att gråta
Dag 16 - Mina rädslor
Dag 17 - Det här saknar jag

?

Kreativtskrivande är spännande. Just för att det heter precis vad man ska göra. Lite skumt faktiskt, som om kursen "gitarr steg ett" skulle heta "spela gitarr steg ett".

Hej jag ska gå till lektionen nu (:
Jaha, vad har du då?
Spela gitarr (:

Är det bara jag som ser det fina i det? Alla kurser skulle heta liknande. Om jag var politiker, skulle jag fokusera på att ändra namn på alla kurser så de blir roligare. Wote for me!
Nej, usch vad jag är dryg.
Jag har precis knåpat ihop en spotify lista med låtar jag gråtit till bara för att de är så bra, gåshuden sprider sig utför mina armar när jag lyssnar på dessa låtar. Enligt mig helt fantastiska.

Rysningar.


jag gömmer mina drömmar precis där din axel blir hals

oerhört bra på att måla upp förväntnigar som sedan aldrig slår in, när jag inser mitt eget problem, kommer det. kärlek iform av hårda ord. förvirring och egoism. onödiga tårar faller, i takt med raska steg. allt för att lura omvärlden att det inte sker. trafiken i bakrunden ett bevis på att det är på riktigt, denna dröm sker. överreagerar.
glömmer snabbt vad tårarna rann för, i grunden vet jag. men ingen aning om hur de började rinna nedför min kind. alltid samma visa, smärtan som bränner i bröstet, allt som ur mig försvinner, in i hans hörselgång och vidare. han tar över min kvävande känsla. kvar står jag, samma visa varje gång, ensam och ångrar allt jag sagt. allt jag sagt som jag trodde var sanning. men är en stor lögn. han är det vackraste, han vet det. han vet att jag tycker han är den viktigaste i hela världen. ändå gör jag detta. samma visa varje gång.
förlåt.

-

värme, trygghet. känna en känsla utav lugn mitt i stressen just bara för att vi är tillsammans genom allt. mitt liv anser många varit alldeles för kort för att utveckla de tankar jag nu gör. för alltid. något i det tilltalar mig, kanske eftersom jag kan inte föreställa mig liv utan honom. världens fantastiska människa som gör allt för att jag ska må bra.
 jag slipper all jakt, all oro. jag har mitt liv precis som jag vill ha det. jag har mina mål, mina klippor att luta mig mot. jag känner mig själv, utan och innan. han känner mig ännu bättre. ingen oro, bara trygghet.
jag älskar dig.

asplöv

dubbla och ihopknutna känslor som inte går att skilja på. spänning för framtiden, frågetecken men klarheter som slår ut varandra. kvar på noll. bakom mig står de starka, de starka som väntar på att jag ska falla så de kan stötta mig. bredvid mig står han som alltid håller min hand för att göra vardagen mindre som ett skakigt löv.
  ytan lurar många, det är spännande. bedårande. bedårande att man kan verka lycklig, att sprida glädje medans man inte känner den själv. motbjudande. motbjudande att man kan verka lycklig, att sprida glädje medans man inte känner den själv. det märks själv när man ser andra, som skrattar som självaste snövit sött och prydligt, men när alla går iväg ser man en osynlig tår rinna nedför kinden. 

vad alla andra tycker om en är viktigt. oerhört viktigt, man måste alltid se snygg ut, alltid se ut som man är i the time of the life, alltid kunna övertyga andra att allt kommer lösa sig och bli som en disneyfilm. det är otroligt vitktigt att kunna skriva den perfekta kommentaren på ansiktsboken så alla tror att man är ett geni. 
det är oerhört, fantastiskt, kopiöst viktigt att vara någon uppmålad perfektion. 

eller? 

man måste dö några gånger innan man kan leva

välkommen lycka. jag har saknat dig och jag vet inte vad jag ska ta mig till nu. runt mig finns det sorg, ledsamma samtal och mycket förvirring. men jag mår helt underbart bra att jag knappt märkt det själv. jag sitter hemma och tror jag är rastlös. men det är inte fallet har jag nu insett. jag är för lycklig för att veta vart jag ska ta vägen. min kärlek till min omgivning har växt, under den vecka som tog slut nu har det stegras och växt sig stadig. vet inte vad som hände, kanske är det en efterlycka från mubaraks besked, kanske för att jag har fått baka mycket sista tiden, kanske för att det har varit mycket musik, kanske var det håkan som gjorde det. mest troligt antagligen, en blandning utav allt med älskling och håkan som största faktorer till den drastiska förvandlingen. det är märkligt eftersom jag under en längre tid försökt nå någon nivå där jag är en bättre människa och uppskattar allt runt om kring. när jag väl slutar anstränga mig byter min hjärna sett att se på världen. den är vacker, han är vacker, och vet ni vad? han är min. min egen. och jag uppskattar han mer än något annat. usch, han måste haft det så tungt under min mörkaste tid, jag drog ned honom i den dyn jag själv satt i. 
  alltid när jag når dessa himmelska moln vill jag förändra allt. antagligen för att jag får ork till att ta tag i saker. resultat utav denna gång kommer bli att jag ska göra om bloggen, kanske avskalad design, vitt. eller färgsprakande, det löser jag imorgon. jag ska även börja läsa Jane Austin nu som jag länge velat, underbart ellerhur?


vet ni vad? han är min.

Tidigare inlägg
RSS 2.0