en röst skriker utan att höras. långt inne i ett ljus som bländar. ljuset tränger sakta igenom och skriket tonar till intet, ingenting. det som tidigare hånskrattat åt mig kollar nu med en oförstående blick, hon har dragit sig upp till ytan. mina skrik är nu obefintliga och min insida är lugn. en lugn vind varm innombords. stormen har lagt sig men jag känner att den är nära. inte långt ifrån. det kväver mig att veta att imorgon kan det vara tillbaka. men det stoppar jag undan, under ytan, under mina tankar. för nu är det ljust, i just denna stund, det är ljust.