Elin hade nu också upptäckt detta och båda klev ur deras egna tidsmaskin. Så förskräckta att det inte märkte att de klev rakt ut i ett hav, men inget hände. De kunde gå på de spegelblanka mörka havet. De sprang tillsammans runt maskinen men hittade honom inte. Vattnet plaskade runt deras små fötter, utan att falla igenom ytan sprang dem framåt mot alla djuren. Elin skrek ut i den luft som var så tung att ljudet bara studsade tillbaka rakt i ansiktet på henne. Hon vart förskräckt av känslan, hon kände sig så liten i denna värld. Hon kunde inte ta för sig, inte leda eller visa att hon kan. Hon snurrade runt och blickade över det märkliga landskapet i hopp om att få se Petter, sittandes på huk någonstans med hans Pajsen.

Det var inte bara Elin som inte hördes ut i denna märkliga rymd, Emma kunde inte nå ut med ett ända litet ord. De visste inte vad de skulle göra nu, inget av deras tidigare resemål hade lett till en plats så olik deras hemgård. Emma kunde inte sluta tänka på Petter, visserligen försvann han alltid, och eftersom han inte kunde prata så bra så brukade det ta ett tag att finna honom. Men denna värld, vart eller vad de nu var hade en helt annan atmosfär kring sig. Som ett lugn låg en dimma vilandes på stjärnorna men i himlen fanns en ovisshet. Denna ovisshet kände Emma av, men kunde inte förstå sig på vad det var.

Hon tänkte för sig själv att hennes bror hade i alla fall med sig Pajsen, hans slitna mjukisclown i grön plysch som följde med varje litet steg i Petters liv. Han skulle nog klara sig, tills de hittade honom. Det skulle han. Efter hon tänkt igenom situationen återgick hon till någon form av panik, rädslan spred sig snabbt när nästa tanke nådde henne.

 Men vad hon nu visste var att Petter inte hade en chans att göra sig hörd och hon beslutade sig därför för att sluta springa. Hon såg Elin försvinna framför henne, avståndet mellan de två blev längre och längre men Emma tänkte inte springa mer. Petter lyckas alltid finna vägen tillbaka, det gäller bara att vara tålmodig.

Emma såg ficklampan i Elins hand lysa mot dessa djur som inte lade märke till de nya gästerna. Hon trevade fram och letade efter sin kusin, medan Emma bara stod kvar. Elin hajade plötsligt till, hennes arm sträcktes ut och handen som höll i den rödvita ficklampan var spänd. Utan att ens kolla på varandra började de båda springa mot de främmande de nyss sätt. Utan att lägga en ända tanke på de började ben röra sig snabbare än någonsin i hopp om att finna hennes bror. Elin nådde målet snabbare med hennes ben som var längre, hon böjde sig lätt fram och musklerna i hennes nacke var ansträngda. Det var en rörelse som Emma känner igen, hon definierade det som ett skrik.

Elin skrek ända tills luften i hennes lungor inte existerade längre. Men hon hördes inte ut. Framför hennes fötter startade ett stort vattenfall ned mot något hon inte kunde se. Som ett stort svart hål bara tomt där, i väntan på att få sällskap. Varför hon skrek det visste hon inte. Kanske var det förvåningen av att se vad hon såg. Kanske var det tanken om att hennes minsta kusin fallit utan att kunna göra sig hörd. Kanske för att deras äventyr hade förvandlats till något obehagligt och obehärskat. Hon skrek fortfarande, men förgäves. Emma stod nu tätt bakom, iakttog Elins ryggtavla med de ljusa lockarna som precis nådde nedanför axlarna. Tårarna började falla ned för hennes kind och föll nedåt och gjorde de stora fallet sällskap. Skärrad över möjligheten att Petter fallit ned i detta framför deras unga ögon stod de hand i hand. Utan att ens kolla på varandra hoppade de, tillsammans, ned i ovissheten.