dubbla och ihopknutna känslor som inte går att skilja på. spänning för framtiden, frågetecken men klarheter som slår ut varandra. kvar på noll. bakom mig står de starka, de starka som väntar på att jag ska falla så de kan stötta mig. bredvid mig står han som alltid håller min hand för att göra vardagen mindre som ett skakigt löv.
  ytan lurar många, det är spännande. bedårande. bedårande att man kan verka lycklig, att sprida glädje medans man inte känner den själv. motbjudande. motbjudande att man kan verka lycklig, att sprida glädje medans man inte känner den själv. det märks själv när man ser andra, som skrattar som självaste snövit sött och prydligt, men när alla går iväg ser man en osynlig tår rinna nedför kinden. 

vad alla andra tycker om en är viktigt. oerhört viktigt, man måste alltid se snygg ut, alltid se ut som man är i the time of the life, alltid kunna övertyga andra att allt kommer lösa sig och bli som en disneyfilm. det är otroligt vitktigt att kunna skriva den perfekta kommentaren på ansiktsboken så alla tror att man är ett geni. 
det är oerhört, fantastiskt, kopiöst viktigt att vara någon uppmålad perfektion. 

eller?