Han klev in i rummet han varit i tusentals gånger förut och stannade till. Här hade han fått sin första kyss, här hade han somnat den kvällen och här hade hon berättat. Med tunga steg gick han fram till den obäddade sängen och la sig ned. Han kollade upp i det vita taket en lång stund och mindes när hon hade pekat på den svarta fläcken bredvid taklampan och förklarat sin teori. "Denna fläck kommer bli större och större för varje dag, tills den tillslut slukar oss båda hela". Hon ljög, tänkte han och tippade huvudet åt sidan. På nattduksbordet låg en femtilapp som han hade till den kvällen hon berättade. De skulle gå ut och köpa glass, precis som den första utav deras kvällar. Hans ögon vattnades men han slöt ögonen genast. Han blundade länge men kände de bekanta stora tårarna lyckas rymma från hans ögonvrå. Även när han blundade såg han henne, han försökte stänga ute allt. Men när han återigen öppnade ögonen och såg den ensamma tavlan på väggen gick det inte längre. Detta rum kommer aldrig bli detsamma igen. Det kommer alltid bara vara rummet där hon sa orden. Alltid

 skrivet i kreativt skrivande kursen