Nu närmar det sig dygns skifte och det ska bli fredag. Då har jag gått ännu en vecka i vardagsrutinen. Att åka buss är lärorikt. Denna vecka har jag tänkt mycket på detta, tänkte dela med mig av två av dessa tankar. puss. 


1. De som nu ifjol var kvar på skräcken. Fortfarande gick i de sunkiga korridorerna och höra orden som skar, eller var det bara till mig? nej. alla har varit där. Och det jag under denna vecka fått en bekräftelse på är den teorin jag haft länge. Att man inte kunnat varit sig själv de senaste åren på tegelskolan, man försökte men nådde inte fram. De jag nu ser är små knoppar som blommat. Sorligt men härligt, personligheter isf tidigare skal. Många som längtat ut till att möta sitt egna liv, möta sig själv, ha nu fått de. Röda byxor, blommigakläder, de slitna stora jeansen, de små tecknen på frihet. pusspådet.


2. Denna tanke har visserligen slagit mig tidigare, men denna vecka har det visat sig så tydligt. På morgonbussen ser det lika ut varje ny dag. De är de som har sina platser, de som alltid sitter med sina headphones och halvsover i sin egna värld. De är alltid ett par tjejer som är förvånansvärt morgonpigga och pratar skvaller så öronen värker. De är de tuffa killarna längst bak, de som inte orkar vara sociala för de är less på de tunga mornarna, men slår på något standbyläge, det lyser men det funkar inte riktigt som vanligt. De är den lugna kontornissen som lyssnar på mixmegapol i sina headphones, det är den stressiga pluggisen som gör alla andra medvetna om att de glömde sina böcker hemma. Och, så är det vi, som alla andra sitter med sina headphones,men vi, vi lyssnar på morgonpasset, den lite mer otåliga av oss bläddrar runt bland de få radiokanalerna man får in här. Det är vi som har varandra att luta sig på när man är extra trött, att få en kram av, en puss på pannan när man håller på att somna in precis efter man satt sig ner. Med huvudet på hans axel. Allt är sig likt varje morgon. Tryggt.