Vilken otroligt vacker dag. Vaknade en kvart innan bussen skulle rulla iväg, men varför skulle de vara ett problem ? Jag såg inget problem i det utan drog på mig mina silvergrå chinos och sprang iväg. För jag skulle träffa honom. Godmorgon puss, hålla handen och luta mig mot hans axel, lyssna på morgonpasset, puss hej då. Träffa min finfina klass och den lite exta finfina elinduon. Efter att fått använda hjärnan någon timma tills klockan var 10.48 då jag tog min slita handväska jag snott av min mor och skuttade ner för det berget som låg norrut från stan. Jag skulle spendera fina timmar med min bästaste och en av mina fina vänner. Efter två fina lunch timmar börjar jag sakta bege mig uppåt mot berget igen. Att sväva på moln är härligt. Jag har insett att jag ofta gör det, mina moln är fina, men de är inte rosa. Det är otroligt vita. Nästan bländande, nästan precis som honom. Solsken. Åter igen på vårat fina berg fick jag reda på att jag ingen lektion hade. Lite surt muttra jag för mig själv när jag insåg denna fakta. Ingen lektion och min finaste satt nu på en buss påväg hem. Använda hundblicken på telefon funkar. Jag skuttade neråt igen glatt när jag visste att jag fick spendera ännu mer tid med honom. Många talar fula saker om våran hemort, även så jag. Men det kan vara förjäkla fint ibland. Usch vad jag är lycklig. Blicken jag möter igen i matfors går inte att beskriva. Att skatta tillsammans med dig är det finaste jag vet, allt är så enkelt och allt är så otroligt mycket, så otroligt allt. Honom är det bästa. Honom är det finaste. Tack för en underbart vacker fredag, alla ni som skiner på mig och gör mig till världens lyckligaste. Nu ska jag krypa ner i min säng, och tänka precis som min kära kusins favvis poet tänkte en gång.

Här ligger jag och duger.